Work Text:
Bert-gänget reser i tiden
Skrivet med karaktärer av Sören Olsson och hans kusin
Det var en helt vanlig sketen, mulen måndag i mars. Skolan var stängd för någon idiot hade tänt eld på kemisalen, men bor man i Öreskoga är inte ens det någon större vinst. Hela Bert-gänget, som Bert själv kallade sig och sina vänner, var alltså lediga och uttråkade. Alla förutom Åke. Han var visserligen också ledig, men inte uttråkad. Han hade nämligen blivit den första tolvåringen någonsin att bygga en maskin värdig ett nobelpris i alla kategorier. Han hade byggt en tidsmaskin.
Det var inte Åkes första tidsmaskin och Bert var väldigt skeptisk till om den fungerade. Åke var inte det minsta skeptisk. Hans design var helt felfri och eftersom han var så säker hade han bjudit in hela stan för att skåda den. Bara fem personer kom. De fem var Bert, Lill-Erik, Klimpen(!), Tor-Leif och Thora. Tre kunde man kanske förstå, den fjärde kunde vara ditsläpad av sin syster, men, utan att nämna några namn, KLIMPEN?! Vad han gjorde där var högst oklart. Men där var de i alla fall alla fem, i utkanten av staden mitt ute i skogen i en glänta där ett högt elskåp stod och en enorm klyfta öppnade sig i Jorden. Klyftan skar genom gläntan och var cirka tio meter från kant till kant på det bredaste stället och cirka tjugo meter lång. På kanten av klyftan stod en maskin som såg ut som en korsning mellan en minibuss och en container med fastspända raketer bakpå.
”Det var ju synd att det bara var vår skola som var stängd idag så att de flesta i stan inte kunde komma”, deklarerade Åke med händerna knäppta bakom ryggen för att ge illusionen av att det här var en mycket eftertraktad tillställning.
”Det var säkert därför ingen annan kom”, låtsades Thora hålla med om.
”Ja, de övriga tre hundra eleverna på vår skola och alla arbetslösa eller av liknande anledningar lediga i vår stad var säkert alla ofrånkomligen upptagna”, höll Tor-Leif med utan att mena det över huvud taget.
”Synd för dem i alla fall! För de kommer inte att få se eller till och med prova en äkta tidsmaskin!” Åke visade med armarna mot tidsmaskinen som om det rådigt någon tvekan om var den hade kunnat vara. Tor-Leif skrattade. Det hände inte särskilt ofta. Klimpen och Thora, som stått närmast, backade ett steg. Lill-Erik skrek. Tor-Leif ignorerade dem.
”Att resa i tiden är omöjligt. Det är inte en fysisk dimension”
”Faktum är att det är det!” Åke höjde ett menande finger ”Tid är den fjärde dimensionen och jag har med Einsteins teori kommit på ett sätt att resa genom den!”
Han gick fram till klyftan och alla andra följde efter, motvilligt intresserade.
”Det här hålet går hela vägen ner till vår gravitations gräns. Om man lyckas passera genom den kan man resa framåt i tiden. Jag har-”
”Nej! Jag tänker inte lyssna på sådant här nonsens! Det går inte att resa i tiden och den här sprickan kan inte gå hela vägen ner till Jordens mittpunkt!”
Tor-Leif drog frustrerat händerna genom håret.
”Det finns väl bara ett sätt att ta reda på det…”, sa Klimpen med ett elakt flin och puttade Bert över kanten.
”Bert!” skrek Lill-Erik och Thora och hoppade efter. Åke hoppade in i sin maskin och körde över kanten istället. Tor-Leif började backa bort från hålet, men Klimpen tog tag i honom och hoppade. Tidsmaskinen hade slagit en halv volt och de landade på tidsmaskinens framruta. Åke öppnade en lucka och drog in dem i farkosten. Han hade också öppnat dörrarna längst bak på vid gavel och eftersom tunga saker faller fortare kom de snart ikapp Thora, Lill-Erik och Bert som alla ramlade in genom bak-öppningen in i maskinen. Så fort de var inne stängde Åke dörren och började frenetiskt dra i spakar och trycka på knappar. Ovanför sig såg gänget sprickans öppning bli mindre och mindre mycket snabbt medan de föll ner mot Jordens mitt som ju alla vet består av flytande lava. Slutet närmade sig.
”Thora, om vi inte överlever det här-” Bert tog Thoras hand ”-vill jag bara säga att-”
Tidsmaskinens innehåll kastades upp i luften och var en sekund gravitationslösa innan de landade igen och kastades omkring som i en mixer.
”Ta tag i handtagen på väggarna!” skrek Åke och tog själv tag i en ögla av tyg som satt fast i väggen. Resten av passagerarna tumlade runt tills de alla lyckats göra detsamma. Bert tittade upp och kunde inte tro sina ögon. Hålet vid ytan blev större.
”Vi rör oss uppåt!” skrek han ”Vi kommer överleva!”
Alla skrek upphetsat. Åke stod patriotiskt med händerna i sidorna.
”Självklart! Är jag inte ett geni?”
Till och med Tor-Leif och Klimpen höll med om att det var han nog.
Landningen lämnade lite att önska, men de tumlade ut, alla vid liv. Thora la sig ner på marken. Tor-Leif la sig bredvid. Klimpen pekade båda fulfingrarna åt hålet i marken. Bert kysste marken. Sen kysste han Åke. Lill-Erik spydde i en buske. De var vid liv, och efter några minuter insåg de att de att miraklet var större än så. Platsen de hamnat på var inte densamma som den de lämnat.
”Det var väl ett elskåp här?” frågade Lill-Erik.
”Ja!” höll Bert med ”Det var värsta snygga graffittin på det!”
”Äh, ni yrar bara”, sa Klimpen och började gå ut ur gläntan, mot staden. Resten av gänget snubblade efter.
”Nej, ni har rätt!” sa Åke ”Vi måste ha färdats i tiden!”
”Det är inte möjligt!” sa Tor-Leif bestämt.
De fortsatte argumentera fram och tillbaka om vad som kunde ha hänt med elskåpet och om de verkligen rest i tiden.
”Det tar väl inte så lång tid att flytta det?” försökte Thora.
”Är ni ens säkra på att det var där eller är det bara Lill-Erik och Bert stjärt som yrar?” frågade Klimpen.
Ingen svarade. De hade kommit fram till den första byggnaden och där satt en affisch uppsatt. Det var en stor affisch, säkert en meter, och den gjorde reklam för en musikfestival. Texten löd ”Nästa vecka spelar lokala band för att dra in pengar till cancerfonden, köp biljetter till 2022:s bästa musikevent!”
”2022”, sa Thora.
”Nästa vecka”, andades Tor-Leif.
Lill-Erik pekade med darrande finger på en liten text under rubriken. ”Max 150 personer på grund av Corona-pandemin”, stod det.
”Pa-pandemi”, pep Lill-Erik skräckslaget.
Han svimmade. Thora fångade honom, tack och lov.
”Pandemi? Är inte det typ zombie-apokalypsen? Åke? Du har ju sett såna filmer?” sa Bert och tittade uppfordrande på Åke.
”Precis. En pandemi är ett virus som äter hjärnan och dödar halva befolkningen. Bara riktiga män med bazookor och galna vetenskapsmän i bunkrar överlever”
”Kul att lära känna er då, om det bara är riktiga män som överlever är det ju bara jag som blir kvar”, sa Klimpen och drog självsäkert i sin skinnjacka.
”Det enda i den där meningen som ens var nära sanningen var att pandemier är virus. En pandemi är en infektionssjukdom som smittar stora delar av världen. Zombieapokalypsen är visserligen en pandemi, rent hypotetiskt, men det kan lika gärna vara en vanlig förkylning”, förklarade Tor-Leif (vem annars?) och petade snorkigt upp sina glasögon på näsan.
”Jaja, vi fattar, Tor-Leif, du är ett vandrande uppslagsverk, men ni missar allihop det bästa med den här affischen!” Thora la ner Lill-Erik på marken med sin jacka som kudde och gick fram till affischen. Hon pekade längst ner på listan över band som skulle spela. ”Känner ni igen det här gänget eller?”
Alla gick närmare för att se den minimala texten och skrek sen rätt ut när de såg vad det stod.
”Det är vi!” skrek Bert ”Vi spelar på en riktig scen i parken!”
”För 150 personer!” tjöt Åke.
”Vi måste dit”, konstaterade Thora och marscherade iväg mot stadsparken. Tor-Leif kollade datumet som stod på en tidning i butikens skyltfönster. Det var samma som på planschen. Han följde efter resten av gänget. Klimpen hade plockat upp Lill-Erik på axeln. Han var inte längre avsvimmad, men verkade inte heller helt stabil.
De hörde konserten innan de såg den. På högsta volym spelades en låt de aldrig hört förut.
”Sjunger de om… blöjor?” frågade Bert tveksamt. Thora började springa, hon verkade känna igen bandet.
När killarna kom fram till parken stod Thora längst fram i publiken och sjöng med i låten. På scen stod några killar i äldre tonåren med svarta kläder och eyeliner som spelade en rocklåt om exploderande blöjor med tillräckligt mycket självförtroende för att de skulle se rätt coola ut. Deras låt klingade ut och de gick ut till applåder. En kvinna ersatte dem på scenen.
”Då tackar vi Löded Diaper-” mer applåder genljöd ”-och tar emot vårt eget Heman Hunters”
Återigen exploderade publiken i applåder och bandet gick ut på scenen. Först gick en blond, finnig kille och kastade slängkyssar och små hjärtformade lappar med sitt nummer på till publiken.
”Det är jag!” utbrast Bert från 2019.
Killen som stod på scenen och kopplade in sin elbas var mycket riktigt Bert Ljung från 2022. Efter honom kom en längre kille med röd hoodie och taggigt hår bärandes på en synt.
”Det är Åke!” sa Lill-Erik som slutligen återhämtat sig från chocken.
Efter det kom en tjej med en rosa elgitarr som inte kunde vara någon annan än Thora. Hon hade bland annat platåskor och rosaslingat hår. Lilla Thora såg väldigt nöjd ut med sin framtid. Sist in på scen kom en kort kille med retroglasögon och Hippie-kläder hand i hand med en stor punkare till kille med klarrött hår och patches överallt på sina kläder.
Klimpen antog samma ansiktsfärg som sitt framtida jags hår och spände blicken i alla sina medresenärer förutom Tor-Leif i tur och ordning.
”Den första som säger nåt åker på en smäll”, morrade han.
Tor-Leif ryckte på axlarna och mumlade något ohörbart.
De första ackorden hördes från scenen. Tor-Leif hade tagit upp en flöjt och Klimpen spelade trummor. Snabbt byggdes medryckande modern rockmusik upp. Bert började sjunga och det var faktiskt inte dåligt! Det verkade löna sig för Bert att vara kristen för någon högre makt hade sett till att puberteten påverkade hans röst på bästa möjliga sätt. Låten handlade ironiskt nog om vad Bert hade velat säga till sitt yngre själv. Han sa att han velat att lilla Bert skulle veta att han inte sett mycket än och att han borde njuta av tiden som liten.
”Fan vad bra vi är!” sa Åke
Alla höll med.
”Om jag inte kände er hade jag velat ta en av de där lapparna med Berts nummer”, sa Thora.
”Verkligen?” sa Bert och la an sin flörtigaste min. Den involverade att både höja och trycka ihop ögonbrynen och bita sig i underläppen.
”Som sagt, om jag inte kände dig”
Bert nickade med ett besegrat ansiktsuttryck.
”Och inte redan gillade någon annan”
Alla förutom Tor-Leif vände sig tvärt mot Thora.
”Vem?” sa Åke och Bert i kör på varandra.
Thora la armarna i kors.
”Det har för det första inte ni med att göra och för det andra så är det rätt nytt, så jag vill inte prata om det än”
Hon började gå med bestämda steg mot scenen. Alla skyndade efter.
”Jag gillar inte att vi går in i en folkmassa mitt i en pandemi! Vi vet inget om viruset! VI KAN DÖ!” skrek Lill-Erik panikslaget medan Thora armbågade sig förbi Heman Hunters fans.
De kom fram till scenen precis när bandet gått av.
”Hallå!” sa Thora.
Bandet tittade skräckslaget på både henne och hennes vänner.
Stora Åke, som verkligen var större än sitt forna jag både åldersmässigt och längdmässigt, gick fram till Lilla Åke.
”Så tidsmaskinen fungerade?” sa han andlöst.
Lilla Åke nickade stoiskt och stolt.
”Tidsmaskin?!” upprepade framtida Bert.
”Är det där på riktigt vi?” frågade Klimpen och gestikulerade mot de små versionerna av gänget.
Lilla Klimpen tog ett hotande steg framåt
”Har du nåt problem med det eller?” sa han. Till sig själv.
Stora Klimpen tog ett lugnare, men inte desto mindre hotfullt steg framåt och tittade ner på sitt lilla jag. Under de senaste tre åren hade han växt en och en halv decimeter. Det är nästan ett helt huvud. Han var också betydligt mer bredaxlad vid sexton års ålder än han varit när han var tretton. Lilla Klimpen backade.
”Låter dig slippa bli nerslagen av en trettonåring, den här gången”, sa han
”Låter dig överleva”, svarade hans punkigare jag.
Om den enda fight han backat från var den mot sig själv så var väl det ändå rätt okej statistik.
”Var är äldre jag?” frågade Lill-Erik och såg sig omkring som om hans framtida jag gömt sig någonstans. Han frös som om en fruktansvärd tanke slagit honom. ”Jag är väl inte död? Har jag dött av Corona?”
”Nej! Du mår bra! Du är bara precis lika paranoid i framtiden som nu och har låst in dig i ditt hus för att undvika smittan”, försäkrade framtida Bert. Lill-Erik slappnade av.
”Det låter smart av mig”
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Ingen visste riktigt vad de skulle säga. Då skakades plötsligt marken av en explosion.
”Var kom det ifrån?” frågade Thora skakat. Hon var den enda som lyckats hålla sig på benen. Båda Bert svarade olika versioner av ”jag vet inte” och båda Tor-Leif började rabbla logiska förklaringar. Lilla Åke ställde sig tyst upp med panikslaget uppspärrade ögon och ännu blekare ansikte än vanligt. Bert märkte det.
”Vad är det, Åke?”
Åke skakade på huvudet.
”Vi har inte mycket tid”, mumlade han och vände sig till sitt äldre jag.
”Vad händer? Vad behöver du?” frågade stora Åke omedelbart.
”Åke?” bröt Thora in och viftade med handen framför lilla Åkes ansikte för att få honom ur det trans-lika tillståndet han befann sig i ”Vad händer?”
Åke blinkade en gång och såg henne rakt i ögonen.
”Det var tidsmaskinen som exploderade. Drar vi inte härifrån och hem kommer vi också att göra det på grund av massa vetenskapliga anledningar som inte egentligen är viktiga just nu. Vi måste bygga en ny väldigt fort” Han vände sig återigen till stora Åke. ”Tror du att du har allt som behövs?”
”Kanske. Häng med och kolla du”
”Jag följer också med”, sa Thora.
”Jag med”, sa båda Bert.
Lill-Erik nickade för att visa att han också var med.
Äldre Thora skakade bedrövat på huvudet.
”Om jag kan hjälpa till på något vis så säg bara till”
”Är du stark?” frågade Klimpen.
Stora Thora ryckte på axlarna.
”Ganska? Hur så?”
Klimpen vände sig mot Åke.
”Jag vet var vi kan hitta en ny skåpbil om det behövs”, sa han. Äldre Klimpen såg förvirrad ut, men tänkte att det visste han med.
”Bra”, sa Åke ”Kör den till mitt hus. Vet du var jag bor?”
”Det gör jag”, svarade punk-Klimpen.
Både äldre och yngre Klimpen och Thora gick iväg mot några moppar och motorcyklar som stod parkerade bakom scenen. Stora Klimpen klappade kärleksfullt på en motorcykel med flammor på.
”Du skojar”, sa lilla Klimpen.
Stora Klimpen bara flinade.
”Kan jag typ spola fram till att vara du?”
Stora Klimpen skrattade.
”Du får nog faktiskt ta och vänta, det är en del du ska reda ut till dess”
Lilla Klimpen plirade mot honom medan han tog på sig en hjälm som hans äldre jag gav honom.
”Du snackar om dina coola kläder och Tor-Leif eller hur?”
”Jepp”
”Fan”
De hoppade upp på cykeln och Stora Klimpen startade motorn. De drog iväg mot Klimpens pappas bilskrot. I lilla Klimpens tid hade de precis fått in en helt bedrövlig skåpbil som var så dålig och ful att ingen skulle vilja köpa den, men också så konstig att inga av delarna skulle passa i någon annan bil, så det skulle inte vara värt det att montera isär den. Den var, precis som han räknat med, kvar och redo att användas. Det enda problemet var att ingen av dem egentligen hade körkort.
”Alltså, jag vet att jag ska vara ett `föredöme´ eller vad fan det heter, men jag vet att jag kunde köra när jag var tretton och jag kan inte åka på böter nu”, sa stora Klimpen.
”Så jag ska köra den?” svarade lilla Klimpen. Han hade, precis som hans senare jag sa, kört förut, men aldrig särskilt långt eller på vältrafikerade vägar. För att ta sig till Åkes hus skulle han behöva köra genom hela stan, med både rondeller, korsningar och en flerfilig väg.
”Du klarar det”, sa Thora. ”Vi kör först, så det är bara att följa efter”
Nyckeln i skåpbilen satt i. Klimpen startade motorn. Han tog ett djupt andetag. Om han misslyckades nu skulle alla hans nästan-vänner sprängas. Det var bara att gasa.
Samtidigt hade resten av gänget förutom äldre Tor-Leif kommit fram till Åkes hus. Tor-Leif skulle på öppet hus på estet, så han kunde inte komma, men trodde inte själv att det var någon akut förlust. Han hoppades bara att hans hela existens inte skulle upphöra om de misslyckades och hans yngre jag sprängdes.
Lilla Åke klev i alla fall bestämt in på sitt rum. Och tvärstannade. Hela rummet såg ut som om det tillhörde en internationell hacker. Det satt LED-lampor och skärmar överallt. Inte en enda skrotdel, kemilåda eller ritning i sikte.
”Var är mina grejer?” frågade Åke.
Stora Åke ryckte urskuldande på axlarna.
”Alltså, jag tyckte inte att det var så kul att bygga saker längre. Det är ju liksom inte så mycket jag kan göra. På internet finns det oändliga möjligheter, där kan jag bygga vad jag vill”
Lilla Åke svarade inte. Hans blick var mörk och han bet ihop käkarna.
”Men vi kan fortfarande göra en ritning i ett program och hämta delarna vi behöver någon annanstans typ”, föreslog stora Åke.
Lilla Åke ignorerade honom och vände sig till Bert och Lill-Erik.
”Gå till klyftan och filma vad som är kvar av maskinen. Jag måste veta vad som behöver ersättas”
Bert, Thora och Lill-Erik gjorde honnör.
”Ännu bättre är om ni ringer mig på videosamtal, då kan vi säga exakt vad som ska filmas”, sa stora Åke. Hans mindre jag tvekade en sekund, men nickade sen. Båda Bert, Thora och Lill-Erik gav sig iväg till skogen utanför stan där de landat med tidsmaskinen. Stora och lilla Åke och Tor-Leif började designa ritningen.
Under tiden försökte tretton år gamla Klimpen köra en bil som var så dålig att den skulle vara svår för en vuxen att hantera, genom en ganska vältrafikerad stad. Trafikljusen verkade suddiga. Hans äldre jag och Thora hade precis hunnit åka innan trafikljuset slog om till rött, så de var någonstans längre fram. Han var ensam kvar. Efter trafikljuset var en flerfilig väg. Han skulle behöva köra upp på den, in i rätt fil, helt själv. Det borde inte vara några problem. Han hade klarat den fysiska delen av körkortsprovet när han var elva. Trafikljuset slog om till grönt. Klimpen gick mentalt igenom alla tips hans pappa kläckt ur sig medan han körde genom åren. Det var inte jättemånga egentligen, för det mesta Klimpens pappa sa när han körde bil var förolämpningar mot andra förare. Klimpen körde upp på vägen. En annan bilist tutade på honom och han ryckte till och girade ut i fel fil, men lyckades precis undvika att krocka. Fler tutade på honom. Han svor en lång och väldigt olämplig ramsa som hans pappa varit stolt över om föraren som tutat och hans mamma. Resten av resan gick utan problem.
Det ringde på dörren hemma hos Åke. Han skickade Tor-Leif att öppna. Det var Klimpen som hade ringt på.
”Jag har kört bil!” skrek han.
”Det är olagligt, livsfarligt och miljöfarligt. Jag är inte det minsta stolt, men glad att du är vid liv. Var god stig på”
Tor-Leif klev undan så att sällskapet med Klimpen i täten kunde stiga in. Knappt hade de hunnit kliva in innan Åke knuffade ut dem igen med order om att åka och hämta alla funktionsdugliga delar från tidsmaskinen. Den här gången följde Tor-Leif med. Han fick åka bakpå Thoras moppe medan sextonåriga Klimpen som nästan klarat teoriprovet för körkort körde skåpbilen. Trettonåriga Klimpen fick åka i passagerarsätet. Han styrde radion och kopplade in en cd med texten BLÄ! från en okänd ficka. Sextonåriga Klimpen vevade ner rutorna och höjde volymen till max. ”Good Girls Bad Guys” blastades ur skåpbilens kassa högtalare.
”Stäng av snuskmusiken!” skrek Thora från sin moppe.
”Tyst! Om du inte pratar med dem kanske ingen förstår att vi är i sällskap!” bad Tor-Leif.
Klimpen, i båda åldrarna, sjöng med för full hals.
En bit bort satt Bert 1 och 2 och dinglade med benen i klyftan ner till Jordens mitt. De väntade på vidare instruktioner från Åke. Thora satt vid skogsdungens utkant och spelade mobilspel. Lill-Erik utförde en andningsövning för människor under extrem press.
”Jahopp”, sa lilla Bert, som gärna ville bli kallad Bert 1 ”Hur går det med brudarna då?”
”Det går bra, men jag har bara en brud. Jag har en flickvän”, svarade aningen större Bert, som också gärna kallades för Bert 1. Vi kommer kalla honom Bert 2.
”Jaja, det har jag haft många gånger”, sa Bert 1 med en avfärdande gest.
”Jag vet, men den här gången är det på riktigt! Jag är verkligen kär i henne”
Bert 1 spärrade upp ögonen. Skulle han finna den sanna kärleken samtidigt som han var byxmyndig? Det kunde bara betyda en sak.
”Är du inte ’Bert den sista oskulden’ längre?!”
”Jag är fortfarande oskuld, men-” äldre Bert höjde menande ett finger för att visa att vad han sa nu var universums stora sanning ”Jag älskar Jenny och det är mycket mer värt än att tappa oskulden”
Bert 1 var tyst en sekund och Bert 2 hann njuta av känslan av att ha varit en god förebild. Sen frustade lilla Bert till och började asgarva. Han torkade icke existerande tårar från ögonvrårna och skakade på huvudet.
”Det går inte. Jag har själv hört på TV att det inte finns något bättre än samlag och man kan inte bli kär på bara tre år”
”Allt du hör på TV är inte sant”
”Är det visst det”
En lång tystnad följde. Bert 1 kände på sig att det var en viktig detalj han glömde som han nog borde ta reda på.
”Vem är ens den här ’Jenny’?” frågade lilla Bert.
Stora Bert log drömskt och blickade ut i fjärran, rakt på ett träd som någon klottrat ’kuk’ på.
”Hon är den vackraste tjejen någonsin-” började han.
”Jojo, jag fattar det, men vad heter hon i efternamn? Var är hon från? Är du säker på att hon inte är en rysk spion?”
”Hon är Klimpens lillasyster”
Lilla Berts hela världsbild vändes upp- och ner. Han välte bakåt så att han låg på rygg på marken.
”Jag kommer aldrig tappa oskulden för jag kommer dö vid femton års ålder”, mumlade han gällt.
Ljudet av en gammal, dålig dieselmotor och Set it Off närmade sig i hög hastighet. Klimpens skåpbil sladdade in i skogsdungen och båda Klimpen hoppade ut. Yngre Klimpen gick för att öppna skåpbilens bakdörrar.
”Tjena underpresterande!” hälsade äldre Klimpen. ”Underpresterande” var ett ord som Tor-Leif lärt honom som han tyckte mycket om.
”Jag är inte ihop med din syster!” skrek Bert.
En dundrande åskknall skakade sällskapet och fick Lill-Erik att skrika rakt ut.
”Det skiter väl jag i”, sa äldre Klimpen till Bert. ”Men man hade ju önskat att hon kunde hitta nån med lite bättre gener än du om hon är den enda av oss som kan få ungar”
”Vad menar du?”
”Jag är ju gay”
”VA?!”
En till våldsam åskskräll genljöd.
”Det där låter inte normalt”, sa Thora oroat och ryckte ur sina hörlurar. Stora Berts telefon började ringa. Ringsignalen var en kärlekslåt från 80-talet. Han svarade, men lyfte direkt bort mobilen från örat som om den som ringde skrek.
”Du skojar”, sa han. Sen la han på.
Alla tittade uppfodrande på honom. Bert var tyst.
”Amen berätta vad fan som händer då!” skrek Klimpen. Bert hoppade bakåt, fastän det bara varit lilla Klimpen.
”Det var Åke”, förklarade äldre Bert ”Han är nästan säker på att det är ni som orsakar vädret genom något skit med tidslinjen. Det var det första steget i typ Jordens undergång, och nästa steg är att vi kommer börja tappa minnena av tiden mellan er tid och vår tills ni sprängs. Några frågor på det?”
Alla stirrade skräckslagna på honom.
”Betyder det att jag kan glömma att jag är tillsammans med…?” andades äldre Thora skräckslaget.
Klimpen ryckte till.
”Kan jag glömma Tor-Leif?!”
Alla började panikslaget skrika i munnen på varandra. Alla förutom Lill-Erik. Han ringde Åke.
Vad han sa hördes inte över hans vänners panikslagna babbel, men när han la på verkade han lugn. Han nickade för sig själv.
”Åke sa att vi fortfarande har tid! Vi klarar det här! Ingen panik!” sa Thora med en lugnande gest åt sina vänner.
”Men hur?”
”Vi fraktar delarna Åke behöver till honom och hjälper till att bygga det vi kan. Vi är många. Om vi samarbetar är det inga problem”
”Okej”
”Låter bra”
Blixten slog ner i kanten av gläntan. Alla skrek.
”Ring Åke”, sa Thora. Stora Bert lydde. Lilla Åkes ansikte belyst enbart av sin dator dök upp på skärmen.
”Okej, så jag skickar en lista på delarna. Packa dem i Klimpens skrotbil och kom hit”, sa Åke och knappade på sin dator. Han verkade ha fått en ny förståelse för äldre Åkes besatthet av datorer. Stora Åke själv satt i bakgrunden och knappade på en annan dator.
Lilla Thora började dela ut order till resten av gänget. Klimpen och äldre Thora bar de tyngsta delarna och Lill-Erik och Tor-Leif letade bland delarna som flugit iväg av explosionen. Snabbt hade de prickat av hela listan. Stora Klimpen hoppade in i skrotbilens förarsäte.
”In i bakluckan!” beordrade han. Alla trängde ihop sig bland skrotet och Klimpen gasade.
Knappt hann bilen stanna förrän Åke praktiskt taget knuffade ut alla ur bakluckan och satte igång med att montera tidsmaskinen. Han och äldre Åke ropade oklara kommandon till varandra där de jobbade på i varsin ände av bilen. Äldre Åke knäppte med fingrarna åt Klimpen 1 och 2.
”Håll den här raketen på plats medan jag ljuter fast den” Åke fällde ner ett visir över ansiktet och drog upp en svetsare från innanför sin hoodie. Han började svetsa fast den stora raketen från den gamla tidsmaskinen på den nya. Inom bara några minuter stod en likadan maskin framför dem som den de åkt dit i.
”Jävlar”, svor båda Klimpen imponerat.
”Nu måste vi bara köra den till klyftan, så kan vi äntligen åka hem” Åke log triumferande och lite galet. Det är en bieffekt av att ha byggt en tidsmaskin. De yngre vände sig mot de äldre.
”Farväl” sa Tor-Leif.
”Lycka till med personlighetskrisen” flinade stora Klimpen mot sitt lilla jag. Hans lilla jag pekade finger åt honom, men flinade sen tillbaka.
”Vi är rödmarkerade för här ska en Rick and Morty-referens vara”, sa äldre Åke.
”Vi är gudar”, höll lilla Åke med.
Lilla Thora gick fram till sitt äldre jag och viskade något. Äldre Thora log och nickade.
”Yes!” ropade Thora.
”Två saker: Klimpen är inte så farlig och du behöver inte anpassa dig efter andra hela tiden”, sa äldre Bert och la en hand på sitt yngre jags axel.
”Tvek på den”, svarade lilla Bert och höjde på ena ögonbrynet.
”Hejdå!” sa Lill-Erik och vinkade till alla. Alla små versioner hoppade in i tidsmaskinen. Klimpen körde. Han kom ungefär ett kvarter innan bilen frustade till och stannade.
”Vad fan…?”
En liten lampa tändes på kontrollpanelen. ’Slut på bränsle’ stod det. Klimpen hoppade ut och sparkade tidsmaskinens framhjul allt vad han var värd och svor så det osade. Jag tänker inte skriva exakt vad han sa, för det finns minderåriga som läser. Alla passagerare i tidsmaskinen hoppade i alla fall ut.
”Vad händer?” frågade Thora.
”Bilhelvetet-” Klimpen sparkade tidsmaskinen ”har slut på bensin!”
”Helt slut? Så vi kan inte köra den till en mack heller?”
”Ja! Nej! Vafan, det är slut!”
Thora suckade frustrerat. Som för att understryka den hopplösa situationen började det dessutom regna.
”Så vi måste få tag i bensin?” frågade Thora
”Ja”, svarade Åke.
”Men vi kan inte få vår bil-slash-tidsmaskin till en mack?”
”Nej. Det har vi ju redan konstaterat”
”Men då får vi väl hämta hit bensinen. Vi får fylla en tank”
”Vi är minderåriga, det är olagligt!” sa Lill-Erik.
”Men vi kan inte åka fast, för vi finns tekniskt inte i den här tiden”, sa Åke och log som om han gillade var det här var på väg.
”Hur långt är det till närmaste mack?” frågade Thora.
”Typ ett kvarter” svarade Klimpen. ”Den är självbemannad, så det kan gå”
”Det går! Vi klarar det tillsammans!” sa Thora. Hon sträckte fram sin hand och Tor-Leif gjorde likadant. Bert, Lill-Erik och Åke fattade vinken och med en suck sträckte Klimpen också fram sin hand. Thora räknade ner från tre och alla lyfte sina händer.
”Whooo! Go team!” sa Thora med måttlig entusiasm. Klimpen började gå mot macken. Åke hämtade en bensindunk inifrån maskinen och alla började gå. Regnet tog i och smattrade mot marken. De var redan genomblöta.
I storm ger sig faktiskt få människor ut och tankar bilen, så bensinstationen var tom. Åke sprang fram med sin dunk till närmaste bensinpump, men vände sig sen till Tor-Leif.
”Din tur, rikemansunge. Bensin är pissdyrt”
Tor-Leif halade fram ett förgyllt kreditkort från något magiskt torrt fack innanför sin sweater-väst.
”Hur mycket behöver vi?”
Åskan dränkte Åkes svar. Den lät nästan övernaturlig nu, skakade marken och dånade öronbedövande.
”Fyra liter!” upprepade Åke när åskan lugnade sig. Knappt hann han få fram det förrän åskan dundrade igen. Tor-Leif bleknade.
”Vi måste härifrån”, sa han bara.
”Jag vet, men vi måste ha bensinen!”, protesterade Åke, medan han fyllde sin bensindunk.
”Vi hinner inte!” skrek Tor-Leif över åskan. Han hördes knappt. Ögonblicket efter det blev världen ljus. Klimpen slängde sig mellan Tor-Leif och explosionen och tryckvågen slängde dem alla bakåt. Blixten hade återigen slagit ner, men den här gången var det inte i blöt mark, utan i en bensintank.
Det ringde i Berts öron.
”Är alla oskadda?” frågade han. Han hörde knappt sin egen röst. Han satte sig upp och kunde nästan inte tro sina ögon. En vägg av eld reste sig från bensinstationen. Blixten måste ha träffat en nedgrävd tank. Det fann fler sådana och om elden spred sig skulle det leda till fler explosioner och kanske deras död. Åke verkade ha insett samma sak. Han var bekant med explosioner.
”Nu måste vi dra”
Alla reste sig trots att de egentligen inte var i stånd för det och började stappla iväg från faran. Klimpen lutade sig på Tor-Leif och Åke. Han hade fått splitter i benet av sitt hjälte-stunt.
”Vi saknar fortfarande tre liter bensin”, mumlade Åke.
”Hur långt är det till nästa mack?” frågade Thora.
”För långt”, muttrade Klimpen ”Men vi kan stjäla någon annans tank”
”Stjäla?” sa Lill-Erik misstroget.
”Om det är det eller sprängas, så…”, sa Bert och ryckte menande på axlarna.
Åke stannade utan förvarning.
”Vad är det?” frågade Bert.
”Jag vet vems tank vi ska stjäla”, sa Åke och stirrade på en ful liten grå saab som stod parkerad längs vägkanten.
”Det där är ju rektorns bil”, pep Lill-Erik bestört.
”Exakt”, sa Åke.
Klimpen haltade fram till bilen och tog sen fram en armékniv ur en innerficka på sin ikoniska jacka. Han gick upp till det närmaste huset och skar av en bit av vattenslangen som satt på husväggen. Sen bad han Åke om bensindunken. När han hade den öppnade han rektorns tank-lucka och stoppade i slangen. Den andra änden av slangen höll han över bensindunkens öppning och några sekunder senare hörde gänget droppande av bensin ner i dunken.
”Klimpen! Jag älskar dig!” skrek Thora.
”Backa”, sa Tor-Leif.
”Jag har hamnat i kriminella kretsar”, mumlade Lill-Erik.
Klimpen flinade triumferande. Han kastade bensindunken på Bert. Bert ramlade baklänges, men gjorde tummen upp. Klimpen lutade sig återigen på Tor-Leif och Åke och de fortsatte sin långsamma färd i regnet tillbaka till tidsmaskinen.
”Är det inte sjukt att blixten slagit ner bredvid oss tre gånger?” frågade Thora.
”Inte särskilt”, svarade Åke. ”Det är ren vetenskap. Vår felaktiga laddning är så extrem att den orsakar faktisk elektrisk spänning i luften”
”Så det kan hända igen?”
”Jupp”
Thora snabbade på stegen. Längre ner på gatan var en korsning. Rakt fram var tidsmaskinen. Svängde gänget till höger skulle de komma till Åkes hus. Därifrån hördes nu arga rop.
”Det låter som Klimpen…?” sa Bert.
Fler rop och dunsar hördes.
”Och Åke”, sa Lill-Erik. Lilla Åke släppte Klimpen och började springa mot sitt hus. Klimpen ramlade.
”Vad fan var det där för?!” skrek han efter Åke. Han lutade sig på Tor-Leif istället.
Åke kom ner till korsningen och tvärstannade. Utanför hans hus låg hans teknik på marken. I bitar. I fönstret till Åkes sovrum på andra våningen stod Åke.
”Var är mina grejer?!” skrek han. ”Vem har bytt ut mina ovärderliga uppfinningar mot den här ryska hacker-skiten?!”
”Vem fan har satt Tor-Leif som bakgrundsbild på min telefon?! Vem ska ha stryk?!” gormade Klimpen. Både Klimpen och Bert tittade panikslaget på sina telefoner.
”Vem är Jenny?”, mumlade Bert. Han kollade snabbt upp på Klimpen som om han insåg exakt vem Jenny var. Sen vände han och sprang.
”Minnesförlusten”, andades lilla Åke ”Det sista steget innan vi sprängs”
Bakom honom hade hans vänner kommit ikapp honom och stirrade chockat på kaoset framför Åkes hus.
”Kommer de vara så här för alltid? Har vi raderat deras minnen?” frågade Tor-Leif Åke.
”Nej, inte om vi tar oss hem. Om vi misslyckas kommer de det, men vi ska inte misslyckas” Åke vände sig från sitt hus och började gå mot tidsmaskinen. Efter en sista blick på de panikslagna killarna gjorde resten av gänget detsamma.
De kom fram till klyftan. Klimpen bromsade på kanten.
”Nu får du ta över körningen, Åke. Jag kan inget om den här tidsresegrejen”
Klimpen och Åke bytte plats. Åke började trycka ner gaspedalen samtidigt som bakdörrarna öppnades och Lill-Erik kastade sig ut.
”Nej!” skrek Bert och Thora. Åke lyckades bromsa tidsmaskinen halvvägs över kanten.
”Lill-Erik! Vad gör du?!” skrek Åke och tryckte ner bromspedalen med hela sin tyngd.
”Hoppa in i bilen för fan!” skrek Klimpen.
”Ja-jag kan inte”, snyftade Lill-Erik. Bilen började luta över kanten.
”Alla ställ er längst bak! Vi får inte välta!” beordrade Åke.
”Varför gör du så här?” frågade Tor-Leif Lill-Erik.
”Jag vill inte gå igenom pandemin. Jag pratade med mitt äldre jag och han sa att-” Lill-Erik snyftade högljutt ”-att min farmor kommer dö under pandemin. Jag klarar inte av det, men äldre jag kommer klara sig utan minnena. Åke sa det”
”Snälla Lill-Erik, gör inte så här”, vädjade Bert.
”Ditt äldre jag kanske klarar sig utan dig, men det gör inte vi”, sa Thora och sträckte ut sin hand mot Lill-Erik.
Lill-Erik sträckte ut sin hand samtidigt som tidsmaskinen välte över kanten och missade precis Thoras hand.
”NEJ!”
Ögonblicket tycktes sträckas ut för alltid. Allas ansikten var frusna i chock och rädsla. Allas kinder var täckta med tårar. Dock kan inget ögonblick vara för evigt, inte ens i en berättelse om tidsresor. Tidsmaskinen rasade över kanten. Lill-Erik rasade med. I sista sekund hade Bert fått tag i hans ben och drog in honom i baksätet. Thora kastade sig på honom i en aggressiv kram och alla, till och med Klimpen, följde hennes exempel.
Nu var det bara själva resan kvar. Mot Jordens mittpunkt. Alla tog tag i varsitt handtag och tittade uppåt där hålet till ytan blev mindre och mindre. Tor-Leif tog Klimpens hand.
”Om vi överlever det här tänker jag dra och åka varenda karusell på Gröna Lund för inget kan vara värre än det här”, sa Bert.
”Jag tänker fråga ut Vanessa”, sa Thora.
”Är hon din hemliga crush?!” sa Bert.
Thora rodnande och nickade.
”Grattis, hon kommer ju lätt säga ja”, sa Bert, med bara lite avundsjuka.
”Om hon inte gör det behöver hon kontakta Berts farsa och få sin syn kollad”, höll Åke med.
”Nu lyfter vi”, la han till sen och alla tog ett hårdare tag i banden på väggen. Åke drog i tre spakar i rad.
Ingenting hände. Åke drog alltmer panikslaget i allt fler spakar.
”Vad händer, Åke?” frågade Bert och försökte hålla sin röst jämn för att Åke inte skulle tro att han tvivlade på geniets förmåga. Bert misslyckades. Det var väldigt mycket panik i hans röst.
Farkosten blev varmare och varmare. Väggarna var stekheta och började bli buckliga. Alla samlades i mitten av farkosten.
”Vi kommer dö ändå”, grät Lill-Erik.
”Tack för allt. Ni är de bästa vänner jag haft”, sa Bert.
Klimpen kramade Tor-Leifs hand i sin egen.
Farkosten flög upp med sådan kraft att alla föll omkull och landade i en stor hög. Åke skrek rakt ut av glädje.
”Jag älskar dig, Åke!” skrek Bert dämpat under sina vänner.
”Jag är villig att mörda vem som än inte ger dig nobelpris för det här”, sa Tor-Leif.
”Jag tar skulden för det”, lovade Klimpen.
Det klättrade alla ut genom framsätet för bakdörrarna hade smält och var fortfarande runt 200 grader varma.
En vecka senare var alla våra hjältar och Klimpen tillbaka i skolan. Bert hade frågat ut Jenny på en dejt. Först hade han frågat om hon ville bli ihop, men hon hade sagt till honom att chilla. Vanessa och Thora var tillsammans. Klimpen och Tor-Leif med. Klimpen hade också skaffat ett par Doktor Martens. Som alla vet är det första steget till att bli punkare. Nu satt hela gänget och åt lunch i mellanstadiets matsal. Klimpens kompis Ida var också med.
”Synd att de inte trodde dig om tidsmaskinen, Åke”, sa Bert.
”Äh, inga riktiga genier blir uppskattade under sin egen livstid. När de också kläckt tidsresor om några hundra år kommer de inse att jag hade rätt hela tiden och döpa en kontinent efter mig”, svarade han oberört.
”Har inte kontinenterna redan namn?” frågade Ida, som det geni hon var.
”Jomen om några hundra år kommer de vara så sönderbombade att det kommer behövas nya namn”, förklarade Åke.
Inte riktigt hundra år i framtiden, snarare tre, satt äldre Bert-gänget och åt lunch i högstadiets matsal.
”Synd att du inte fick någon försäkring för datorerna, Åke”, sa Bert.
Åke själv halvt låg över bordet med huvudet i ena armvecket.
”De kostade 25 tusen”, mumlade han med mer känsla än hans vänner trodde var möjligt för honom.
”De trodde inte på att du inte visste att det var dina?”
Åke skakade på huvudet utan att lyfta det från bordet. Thora klappade honom på axeln.
”Du kan köpa nya när du får nobelpris”, tröstade hon.
”Precis! Vad ska jag göra?!” sa Tor-Leif ”Jag sprang ut från intagningsprovet till estet och kallade rektorn ’underpresterande flummis’! Det är inte ens ett riktigt ord!”
Klimpen klappade honom på axeln.
”Du vet att de tar in dig ändå på merit”, sa han.
”Ja, men jag ville verkligen komma in för min musik”
Och där lämnar vi dem med sina egna problem. Tack för att ni läste! Cred om ni förstod något också!