Chapter Text
Varje plats har sitt väsen. Till detta är grottan inget undantag.
Sedan urminnes tider hade hon varit ensam, denna självlysande gestalt, som framträdde likt ett spöke i grottans mörker; endast med berget som sällskap.
Detta var ingenting hon hade något emot. Det var en stillsam existens, förgylld av tystnad, i ett bekvämt mörker och just den mängden ljus hon lät tåla: En stillsamhet som plötsligt avbröts, dagen då grottan började skaka och ett muller brakade loss. Från grottans öppning sken ett ljussken så starkt och bländade att hon genast fick dra sig tillbaka. Men ljuset kom knappast från solen.
Sedan försvann skakningarna, tillika ljuset, kvickt i samma veva.
Bergets väktare smög sig varsamt fram. Framför sitt bleka ansikte höll hon en lykta, vars vita sken belyste de tomma, grova grottväggarna.
Ingenting syntes till. Först när hon börjat tro att det hela varit ett märkligt naturfenomen och vänt sig om hördes fotsteg. Hon snodde runt, nycklarna i hennes bälte klirrade. Framför henne, i lyktans sken, gjorde sig en silverklädd gestalt synlig. Hennes skugga kastades mot grottväggen.
Damen av berget förblev stilla. Hon betraktade flickan noggrant, misstänksamt.
Men den mörkhåriga främlingen bara log. Hon introducerade sig med en prinsessas artighet, vilket långsamt förde henne till insikten om att flickan var ofarlig.
Dioda förklarade sitt ärende.
Och inom kort var en överenskommelse nådd.
Avlägsen, okänd. Grottan var känd enbart av sitt väsen. Dessutom ett perfekt klimat för kapslarna. Fanns det då en säkrare plats för denna Netorggä?
Det som odlats i bergets djupaste vrå hade på oväntat kort tid vuxit sig till ett jättelikt rotsystem, varuppå dessa självlysande, orangegula kapslar växte.
Hon kom på besök ibland, Dioda — om en gång per sekelkvartal kan kallas “ibland” — för att skörda dem.
Hon respekterade hur Dioda kom till Netorggä själv; att prinsessan inte var skygg för arbete trots sin titel. Likaså respekterade Dioda sin väns preferenser. Stillsamheten skulle bevaras, berget skulle aktas, vilket innebar att inte vem som helst fick sätta fot där inne.
Situationen med Netorggä gjorde därmed väktaren inget ont. Hon hade fått allt förklarat för sig och förstod dess enorma betydelse.
Och inte heller hade hon något särskilt emot en vän.
Problemen uppstod först när Skåne växte fram.
Människorna hittade grottan. Och de trängde sig på, väsnades och saknade ens ett uns av respekt. Det dröjde inte länge innan hon fått nog. Hon visade sig, och bara åsynen av henne hade genast fått dem alla att fly.
Ryktet om grottans väsen spreds därefter som en löpeld: Den bleka, självlysande och inte minst stiliga kvinnan som hemsökte alla som gjorde intrång.
De kallade henne Bergfrun.
Ryktet om att hon personligen hemsökte sina inkräktare stämde visserligen inte. En sådan petitess brydde hon sig inte om. Hon lämnade aldrig bergets sida, och kunde inte heller tåla dagsljus. Men de fick gärna tro att hon gjorde det: Blotta tanken av att de fruktade henne så var underhållande nog.
Det blev åter tyst. Ingen vågade sig ner i hennes grotta. Ingen med sunt förnuft.
Så kom det en dag där fotsteg hördes på nytt. Bergfrun rörde sig mot ljudets källa, och för ett ögonblick ryckte ett sällsynt litet leende i hennes läppar. Ett antal år kvarstod tills Diodas nästa regelbundna besök, men i stunden antog hon att hennes vän kommit tidigt.
Så var icke fallet. Kvinnans leende föll när hon fick sin första skymt av en ung man. En adelsman, med en vild blick i sina blå ögon. Obrydd om något annat än sitt mål svepte han facklan framför sig och undersökte väggarna. Och mycket riktigt. Här kunde brytas malm.
Och plötsligt var han borta. Men Bergfrun anade att detta inte var det sista hon skulle se av honom.
Hon visste inte om han kände till hennes existens eller ej. Men det spelade ingen roll. Han var högst obrydd av ryktena kring Bergfrun, och såg dem bara som fördelaktiga i att behålla grottan för sig själv.
Och snart nog var stillsamheten i gruvan ett minne blott. Rakt ovanför grottan hade det börjat byggas ett slott. Hon hade hört greven tala för sig själv: Nu skulle ingen annan än han ha åtkomst till grottans innehåll, nu skulle han bli alltmer rik på dess skatter.
Det tröstade åtminstone att han inte kände till grottans mest välbevarade skatt.
Till väktarens förtret var hon aldrig mer ensam. Gruvarbetare fyllde grottans mörka gångar, och hackornas klingande tycktes aldrig sluta eka. De utvann hennes hem. Platsen hon fanns till för att beskydda.
Så hon visade sig igen, och visst blev de rädda. Problemet var bara att gruvarbetarna, likaså allihop som sökte arbete hos självaste greve von Dy, drevs av desperation. Och han hade själv gjort det mycket tydligt för dem att denna Bergfru inte var annat än ett påhitt: En gång hade greven varit nere i grottan för visitation, övertygad om att hans arbetare inte gick att lita på. Kanske stal de malm bakom hans rygg? Sålde det för egen vinning?
Och mycket riktigt. Vid inspektionen täcktes malmkärrorna av en knapp bottengömma.
Som av en gammal militärvana hade greven genast skrikit order om uppställning, vars läte ekade genom de dunkla, kyliga gruvgångarna. Väl uppställda på rad synades deras nedsotade anleten en efter en, tills dess att greven plötsligt stannade upp.
“Vem kan förklara bristen på malm?”
En tystnad följde. Endast ett avlägset droppande från de fuktiga grottväggarna hördes. Och strax därpå upprepade greven frågan i ett rytande, som fick alla i ledet att hoppa till.
Till sist hade någon stackare i ledets ände vågat öppna munnen. Han förklarade att de fullständigt undvikit att bryta malm i en av gångarna, av ren respekt för Bergfrun: Det var där hon sist hade skymtats.
Mannen hann knappt reagera innan ett rejält knytnävsslag slungades mot hans ansikte, och en blixtrande smärta blossade upp i hans nu brutna näsa.
Han stapplade bakåt. Blod sipprade genom springorna mellan gruvarbetarens fingrar medan han höll emot. Därefter avskedades han raskt, som ett gott exempel.
Ingenting annat än skrock, var hon. Och således fortsatte hackornas klingande.
Ändå blev arbetarna en smula försiktigare, i små försök att visa respekt för henne. Hon syntes sällan till, men ändå hälsade man på henne och ursäktade sig det första man gjorde när man äntrade grottan om morgonen, såvida greven var utom synhåll.
Men slottsherren var en annan sak. Han lät sig förstås inte rubbas av det övernaturliga i det minsta. Därför gällde andra strategier när det kom till att hålla honom under styr.
Men skakningarna hon orsakade i berget, inte ens de som orsakade stenras, hade vidare effekt. Han bara fortsatte in.
Och då fick han syn på en, för första gången. I grottans djup, längre in än vad någon människa tidigare vågat gå, lyste en orangegul glöd i mörkret, vars sken avspeglades i bergsväggarna. Kapseln växte på en rot, en förlängning av det avlägsna Netorggä som vuxit sig vild ut i gångarna.
Det första av vad han inte fick se.
Inte nöjde han sig bara med en. Eggad av vad som inte var annat än girighet med ett stänk galenskap letade han sig längre in i berget. Ända fram till labyrinten.
Men längre än så tog han sig inte. Inte själv.
En dag, då Bergfrun iakttog sin inkräktare, insåg hon att han inte var ensam. Nej, med sig hade han släpat vad som nästan såg ut som en yngre version av honom själv.
Hennes första instinkt bestod av förakt, men hon insåg fort att han inte var greven lik. Inte i humöret, inte i sättet. Slottsherren hade bett honom, sedan tvingat honom, att navigera labyrinten. Den yngre mannen hade sett på honom med ett tomt ansiktsuttryck, men till och med på håll kunde man ana skräcken han dolde.
Och snart nog gick han in. Och greven begav sig tillbaka upp till slottet, nämnde något om att han inte skulle tänka på att återvända om han gjorde det tomhänt.
När den yngre mannen varit borta i vad som kändes som timmar följde hon efter, befarande att han funnit rätt väg.
Hon hittade honom fortare än hon trott, stående som förstenad vid en återvändsgränd. Hon höll sig åter på avstånd för att inte synas till. Även därifrån syntes rädslan i hans darrande fingertoppar.
Så hon kallade honom tillbaka.
“Ta dig hit! Den här vägen är det.”
Han hajade genast till. Tvekade, men hade inte mycket till val än att följa det spöklika ekots källa och smyga sig tillbaka. Gruset knastrade under hans skor.
Och när han återvänt till labyrintens öppning såg han en enslig kapsel liggande. Att inte återvända tomhänt …
Det tycktes nästan som om någon lagt den där för hans eget bästa. Han plockade upp den, och såg sig över axeln så att perukens hästsvans svängde i den kvicka rörelsen. Sedan begav han sig.
Och på avstånd hördes hans försök att övertyga sig själv om att det han hört nere i grottan inte var annat än ett påhitt. Rent skrock.
Snart igen hade grottan börjat skaka, men det var varken Bergfruns eller von Dys verk. Ett muller ersatte tystnaden, och från grottans öppning sken ett ljussken så starkt och bländade att hon genast fick dra sig tillbaka.
Ljuset kom knappast från solen den gången heller. Det var hon.
Sedan blev det åter tyst och mörkt.
Och hon väntade.
Och väntade.
Men prinsessan kom aldrig.